I vårt uppdrag ingår att bedriva omvärldsbevakning och genomföra internationella jämförelser. Vi samarbetar bland annat med The European Observatory som är en organisation under Världshälsoorganisationen (WHO). Organisationen tar fram och samlar underlag för evidensbaserat beslutsfattande inom hälso- och sjukvården. Vi medverkar bland annat till deras övergripande landbeskrivningar, Health Systems in Review (HiT) och till kortare sammanfattningar, Health system summary. De följer båda gemensamma mallar som gör att resultaten går att jämföra mellan de ingående länderna.

Den senaste landbeskrivningen av Sverige publicerades 2023: Sweden Health system review.

Nu har en ny sammanfattning tagits fram: Sweden Health system summary 2024. Den baseras på 2023 års landrapport, men innehåller uppdateringar av viktiga datakällor och beskrivningar av den fortsatta policyutvecklingen fram till hösten 2024. Här beskrivs den senaste utvecklingen inom organisation och styrning, finansiering, vårdinsatser och vårdproduktion, centrala reformer samt hälso- och sjukvårdens övergripande resultat.

Här hittar du alla publikationer från The European Observatory on Health Systems and Policies som rör Sverige.

Läs mer om vårt internationella arbete.

Övergripande synpunkter

Myndigheten delar utredningens bedömningar och instämmer i utredningens förslag. På en övergripande nivå uppfattar vi att utredningen för rimliga resonemang och belyser centrala områden inom hälsodataregister som kan förbättras. Tillgången till hälsodata möjliggör en effektiv uppföljning av hälso- och sjukvården som på sikt gynnar patienter, brukare och medborgare. Det förutsätter dock att personuppgifter behandlas på ett sätt som inte leder till skada för individen. Vi anser att utredningen gör en väl avvägd bedömning avseende nyttor och risker i behandlingen av personuppgifter i hälsodataregister, vilket även återspeglas i de förslag som läggs fram.

Vi ser positivt på en ökad uppgiftsinsamling från öppenvården eftersom det ger bättre förutsättningar för att utvärdera och följa upp hälso- och sjukvården. Det är särskilt angeläget att väntetider inkluderas som ett mått i patientregistret. Vi ser även positivt på insamlingen av uppgifter om rekvisitionsläkemedel, eftersom det ökar transparensen och möjliggör uppföljning av läkemedelsanvändningen.

Synpunkter avseende definitioner och specifika förslag och bedömningar

Nedan redovisar vi våra synpunkter kring specifika förslag och bedömningar.

Om definitioner av hälso- och sjukvård respektive vårdgivare i den föreslagna lagen och förordningen

Vi uppfattar att några definitioner i den föreslagna hälsodataregisterlagen med tillhörande förordning är otydliga. Syftet med den föreslagna lagen är att den ska bidra till ökad kunskap för att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården samt stärka folkhälsan (1 kap. 2 §). I lagen definieras vårdgivare som den som bedriver hälso- och sjukvård (1 kap. 3 §).

Generellt brukar tandvård inte omfattas av begreppet hälso- och sjukvård eftersom tandvård är begränsat till insatser i munhålan (1 § tandvårdslagen [1985:125]). I förslaget om tandhälsoregister framgår dock att vårdgivare ska lämna uppgifter om patienters tandhälsa (7 kap. 4 § i den föreslagna hälsodataregisterförordningen). Där finns även en hänvisning till 1 kap. 2 § lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd där vårdgivare definieras som en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver tandvård.

Sammanfattningsvis är det inte tydligt vad som avses med hälso- och sjukvård respektive vårdgivare i den föreslagna hälsodataregisterlagen med tillhörande förordning. Det har betydelse för vem som är skyldig att lämna uppgifter till hälsodataregistren (3 kap. 1 § i den föreslagna hälsodataregisterlagen).

5.5.2 Avgränsning i förhållande till huvudmannaskap och ansvar

Utredningen avgränsar bort öppen vård som tillhandahålls som en del av arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen från vidare analys. Vi ser dock ett stort värde i att även dessa uppgifter samlas in, då de innehåller information relaterat till sjukskrivningar som är av stor vikt att studera och följa upp.

Vidare konstaterar utredningen att det är oklart vilka eventuella behov som finns av att samla in uppgifter från den hälso- och sjukvård som statliga myndigheter ansvarar för. Såvitt utredningen erfar har inte heller någon kartläggning eller behovsanalys genomförts om detta. Vi ser dock inte att det här är skäl nog att exkludera uppgiftsinsamling från vård som statliga myndigheter ansvarar för. De aktuella patienterna är bland annat frihetsberövade personer och ungdomar placerade i SiS-hem. Det är viktigt att det finns möjligheter att följa upp och utvärdera även sådan vård. Vi anser därför att frågan om ifall uppgifter från denna del av vården ska inkluderas i något hälsodataregister är viktig att analysera vidare.

8.4 Behandlingen av personuppgifter i hälsodataregister är obligatorisk

I frågan om hur integriteten för enskilda patienter ska vägas mot nyttan med så kompletta uppgifter i hälsodataregister som möjligt så instämmer vi i utredningens avvägningar i kapitel 8. Våra tidigare analyser har visat att patienter och befolkningen upplever det som viktigt att den enskilde ska ges möjlighet till insyn i och tillräckligt inflytande över hur och av vem deras data används (Vård- och omsorgsanalys 2021, Genvägen till ökad precision – en framåtblickande analys av precisionsmedicin i hälso- och sjukvården). Även personer som ställer sig positiva till en bred användning av digitala hälsouppgifter delar denna uppfattning (Vård- och omsorgsanalys 2017, För säkerhets skull – Befolkningens inställning till nytta och risker med digitala hälsouppgifter). Trots det instämmer vi i utredningens bedömning av nyttan med obligatorisk inkludering i registren. För att motivera insamlingen av känsliga personuppgifter till hälsodataregister är det av vikt att registren är användbara för uppföljning och utveckling av hälso- och sjukvården. Den obligatoriska insamlingen ökar täckningsgraden och därmed nyttan med hälsodataregistren. Vi vill samtidigt understryka vikten av ändamålsenliga it-system som möjliggör en effektiv och säker behandling av personuppgifter. Det bör säkerställas att överföringen mellan regionernas journalsystem och hälsodataregistren sker med minimal risk för dataläckage. Patienters och medborgares starka förtroendet för användningen av digitala hälsouppgifter förutsätter att uppgifterna skyddas från obehörig åtkomst från personal inom hälso- och sjukvården såväl som från externa aktörer och gärningsmän. Med anledning av detta är det också viktigt att registerhavande myndighet säkerställer att information om integritetsskyddande åtgärder når allmänheten.

Beslut om detta yttrande har fattats av stf. generaldirektören och chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren. Utredaren Susanna Karlsson Li har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har tf. analyschefen Marianne Svensson, chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren, projektdirektören Johan Strömblad, juristen Ellen Ringqvist samt praktikanterna Ilhan Soukkan och Fatemeh Payam deltagit.

I det svenska vårdvalssystemet behövs tydlig information för att befolkningen ska kunna välja vårdcentral på ett välgrundat sätt. Men i dag är möjligheterna att jämföra kvalitet och utbud hos vårdcentraler begränsade. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har fått i uppdrag av regeringen att undersöka hur vårdcentralernas resultat kan redovisas som ett stöd för befolkningen vid deras vårdval.

Med utgångspunkt i bland annat en befolkningsenkät har vi tagit fram ett förslag till innehåll i en jämförelsetjänst, samt vad innehållet behöver leva upp till för att tjänsten ska vara användbar och rättvisande. Undersökningen visar att nästan 40 procent av befolkningen tycker att det är svårt att förstå hur man kan jämföra vårdcentraler, och majoriteten bedömer att de skulle använda en jämförelsetjänst.

Vård- och omsorgsanalys föreslår att en jämförelsetjänst bland annat ska innehålla mått på väntetider, kontinuitet, bemötande och samordning samt information om utbud och tillgänglighet.

– Informationen ska vara giltig, relevant och tillförlitlig. Tjänsten som helhet behöver också ge en bred och balanserad bild av kvaliteten – det är viktigt att undvika ett ensidigt fokus på enskilda delar, säger Sara Blume, projektledare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

I dag saknas fortfarande tillgång till en del grundläggande data och relevanta mått på medicinsk kvalitet, så på sikt behöver innehållet i tjänsten utvecklas och kompletteras med den informationen.

Vård- och omsorgsanalys menar att det finns ett behov av samarbete mellan flera aktörer för att skapa en ändamålsenlig tjänst. Utifrån sina respektive kunskaper och fördelar föreslår Vård- och omsorgsanalys att Socialstyrelsen får i uppdrag att besluta om innehållet och att E-hälsomyndigheten får i uppdrag att skapa tjänsten. Det är också viktigt att jämförelsetjänsten görs tillgänglig på de ställen där befolkningen hittar annan information om och kan välja vård.

– Det finns ett tydligt värde av en transparent och jämförande information om vårdcentralers utbud och kvalitet som riktas till befolkningen. Det räcker inte heller att bara tillhandahålla tjänsten – det är också viktigt att se till att befolkningen känner till att den finns och att sådan information inte förstärker ojämlikheter som redan finns i dag, säger Jean-Luc af Geijerstam, generaldirektör på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Läs rapporten Veta för att välja

Publicerad 2024-12-16

Sammanfattning

Vi delar utredningens övergripande inriktning i betänkandet att det finns behov av minskat antal styrsignaler och ökad samordning av den statliga styrningen samt ökad dialog och gemensam analys mellan staten och kommunsektorn som utgångspunkt för styrning. Vi ser det som angeläget att redan nu förändra styrningen för att ge regioner och kommuner tydligare och bättre förutsättningar att bedriva långsiktig utveckling. När det gäller vissa förslag i betänkandet om hur den statliga styrningen kan stärkas och i högre grad samordnas och främja dialog med regioner och kommuner vill vi lyfta att det finns skäl att avvakta förslagen från den pågående Vårdansvarskommittén.

I stora delar ställer vi oss bakom utredningens bedömningar och förslag. Men när det gäller förslagen om länsstyrelsernas roll i samverkan och en regionalisering av Socialstyrelsen kan vi inte ta ställning till förslagen utan ser ett behov av fortsatt utredning.

Övergripande synpunkter

Vi delar utredningens utgångspunkt att en ändamålsenlig samverkan mellan staten och regioner och kommuner är en viktig förutsättning för en fungerande flernivåstyrning. Vi välkomnar att utredningen genomfört en så heltäckande och nyanserad kartläggning av samverkan mellan dessa aktörer.

Vi delar även utredningens övergripande inriktning i betänkandet, där vi utifrån vår kunskap, ser några delar av utredningens analys som centrala:

• Det finns ett behov att minska antalet styrsignaler och att i högre grad samordna den statliga styrningen.
• Det finns ett behov att minska antalet överenskommelser mellan staten och kommunsektorn, liksom att minska användningen av riktade statsbidrag.
• Det finns behov av ökad dialog och gemensam analys mellan staten och kommunsektorn som utgångspunkt för styrning.
• Staten bör i första hand hitta andra former för att samverka med regioner och kommuner än genom Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).

I delar är denna inriktning aviserad av regeringen vid ett flertal tillfällen och vi menar att det är angeläget att redan nu förändra styrningen för att ge regioner och kommuner tydligare och bättre förutsättningar att bedriva långsiktig utveckling.

När det gäller förslagen i betänkandet om hur den statliga styrningen kan stärkas och i högre grad samordnas och främja dialog med regioner och kommuner (särskilt avsnitt 11.10, 12.3.1 och 12.3.2) vill vi lyfta att det finns skäl att avvakta den pågående Vårdansvarskommittén, som ska lämna sina förslag den 2 juni 2025 (dir. 2023:73). Kommittén ska bland annat analysera för- och nackdelar med ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården, lämna förslag på hur den statliga styrningen på ett ändamålsenligt sätt kan stärkas i de delar regionerna behåller huvudmannaskapet, samt beakta för- och nackdelar med regionala organisationer som är geografiskt baserade på exempelvis dagens sex samverkansregioner för hälso- och sjukvård. Vi bedömer att förslagen i det nu aktuella betänkandet kan bli ännu mer angelägna vid ett helt eller delvis huvudmannaskap men att det också skulle kräva ytterligare överväganden om den statliga organiseringen. Samtidigt kan förslagen i betänkandet vara ett sätt att stärka det statliga ansvarstagandet och bidra till att styrningen blir mer samordnad mellan staten och regionerna, för det fall att Vårdansvarskommittén föreslår att regionerna behåller hela eller delar av ansvaret.

Synpunkter på enskilda förslag och bedömningar

11.6 Nationella strategier

Vi delar utredningens bedömning att bred medverkan från kommunsektorn vid utarbetandet av en strategi är ett lämpligt sätt att skapa samsyn om mål och prioriteringar och att det kan ge förankring och legitimitet för statens styrning.

I vår kartläggning av den nationella cancerstrategins styrkor och utvecklingsbehov konstaterade vi att strategin varit till stöd för att ge gemensam inriktning för arbetet (Vård- och omsorgsanalys 2024, Lägesbild av den nationella cancerstrategin – Kartläggning av styrkor och utvecklingsbehov). Strategin har skapat en struktur för nationell samverkan på flera områden och på så sätt blivit en modell för att skapa större enhetlighet i cancervården och har bidragit till en positiv utveckling när det gäller förbättrad kvalitet i omhändertagandet, ökad överlevnad och minskade regionala skillnader.

Vi delar också bedömningen att strategier inte i sig ska innebära en styrning av kommuner och regioner. Men vi vill samtidigt påpeka att det finns det en risk för att strategier blir för övergripande och okonkreta. Det är en fördel om strategier klargör hur styrkedjan hänger ihop, från statens användning av olika styrmedel till att dessa omsätts av regioner och kommuner i deras styrning. I vår kartläggning av cancerstrategin konstaterade vi också att den nationella styrningen är otydlig, med otydliga roller, prioriteringar och bristande operationalisering av strategin. Det finns till exempel en osäkerhet kring om regionerna står bakom strategin, och vilka aktörer som ansvarar för genomförande av insatserna och finansiering i strategins olika delar.

11.10 Länsstyrelsernas roll i samverkan

Även om vi ställer oss bakom utgångspunkten att staten behöver hitta former för att stärka samverkan och informationsutbyte med kommunsektorn, menar vi att det är svårt att ta ställning till bedömningen och förslaget i dess nuvarande form.

Tanken är att länsstyrelserna ska bli starkare länk mellan staten och kommunsektorn och kunna involveras av andra statliga myndigheter i arbetet som berör kommuner och regioner. Såvitt vi förstår innebär det att länsstyrelserna ska kunna täcka in en ännu större bredd av verksamheter, än myndigheternas redan i dag omfattande uppdrag. Av utredningens konsekvensanalys går det inte att utläsa vilka förutsättningar länsstyrelserna har eller skulle behöva för att klara det uppdraget. Vi anser därför att förslaget behöver utredas vidare.

I vår utvärdering av det nationella stödet för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck konstaterade vi att länsstyrelserna redan i dag har ett brett uppdrag men också olika förutsättningar att klara uppdraget, vilket kan innebära risker när det gäller likvärdighet över landet (Vård- och omsorgsanalys 2020, Strukturer för stöd – Utvärdering av det nationella uppdraget att motverka hedersrelaterat våld och förtryck).

12.2.4 Utredningens bedömning avseende överenskommelser

Vi delar bedömningen att på olika sätt begränsa användningen av överenskommelser mellan staten och SKR. Vi vill i detta sammanhang understryka problematiken i att SKR genom överenskommelserna fått flera roller som är svårförenliga – att förmedla och förankra ett statligt perspektiv hos sina medlemmar och samtidigt bevaka sina medlemmars olika intressen och att få medel till sin egen organisation. Vi har i flera regeringsuppdrag utvärderat arbetet med statliga satsningar där vi sett exempel på hur bidrag lämnats till SKR som organisation för att vara en del i genomförandet av satsningarna.

Vi delar också utredningens analys av problemet med att offentliga förvaltningsuppgifter utförs av SKR. Vi har tidigare beskrivit bristerna i väntetidsdatabasen, både i täckningsgrad och generell tillförlitlighet, bland att bristande kvalitetskontroll. Vi har rekommenderat regeringen att istället införliva uppgifterna i den officiella statistiken (Vård- och omsorgsanalys 2021, I skuggan av covid-19 – Förändringar i befolkningens vårdkonsumtion till följd av pandemin under 2020). Vi återkommer till den frågan när vi den 16 december 2024 rapporterar regeringsuppdraget att genomföra en förstudie kring möjligheterna att stärka redovisningen av vårdens effektivitet och kvalitet av offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet (S2023/03151 (delvis)). En utredning föreslog också nyligen att fler uppgifter från primärvården och den specialiserade öppenvården ska ingå i patientregistret, som förvaltas av Socialstyrelsen, och att skyldigheten att rapportera till väntetidsdatabasen ska avskaffas (SOU 2024:57).

12.3.1 Regionalisering av Socialstyrelsen – ett sätt för staten att bättre kunna samverka med och stödja regionerna

Det är svårt att ta ställning till bedömningen att Socialstyrelsens roll i samverkan mellan staten och huvudmännen bör stärkas och att det kan ske genom att Socialstyrelsen i större utsträckning får stödjande uppdrag samt genom inrättande av regionala myndighetskontor.

Vi uppfattar att utredningens analys till stor del utgår från en pågående inriktning mot att Socialstyrelsen, jämfört med tidigare har en mer aktivt stödjande roll gentemot regionerna. Det har vi sett exempel på i regeringens satsningar på ökad tillgänglighet och ett ökat antal vårdplatser i hälso- och sjukvården. Men såvitt vi känner till saknas ännu kunskap om hur denna stödjande roll för Socialstyrelsen har fungerat, till exempel om den svarar mot behov i regionerna och om den bidrar till att genomföra den statliga styrningen. Vi hade gärna sett att sådana insatser utvärderas innan de genomförs i en större utsträckning. I Statskontorets pågående uppdrag att genomföra en myndighetsanalys av Socialstyrelsen framkommer till exempel i en delrapport att Socialstyrelsens roll inte alltid är så tydlig och att det stöd som myndigheten lämnar inte alltid upplevs som användbart (Statskontoret 2024, Myndighetsanalys av Socialstyrelsen. Delrapport).

Vi har därmed även svårt att ta ställning till förslaget att regeringen ska uppdra åt Socialstyrelsen att utreda bildandet av en regional organisation för myndigheten.

Vi ser också ett behov av att tydliggöra hur denna tänkta organisation skulle hänga ihop med utredningens förslag att stärka länsstyrelsernas roll i samverkan (avsnitt 11.10). I båda fallen handlar förslagen om att på regional nivå stärka statens samverkan med regioner och kommuner och vi ser en risk för överlappning som bör uppmärksammas i den fortsatta beredningen av förslagen.

Vi menar dessutom att regeringen bör invänta förslagen från Vårdansvarskommittén för att samlat utreda den hur den statliga närvaron på regional nivå bör organiseras och med vilket uppdrag (se våra övergripande synpunkter).

12.3.2 Utvecklad samverkan mellan staten och regionerna genom samverkansregionerna

Vi delar utredningens bedömning och instämmer i förslaget. Vi ser positivt på utredningens beskrivning av möjligheterna till en mer direkt samverkan och dialog med regionerna, vilket kan underlättas genom att i större utsträckning använda samverkansregionerna. Utredningen lyfter fram några viktiga samarbetsområden, såsom kunskapsstyrning, kompetensförsörjning, nivåstrukturering och forskning. Vi ser också möjligheter att på detta sätt ytterligare stärka samverkan i andra angelägna frågor – till exempel investeringar i infrastruktur, med utgångspunkt i betänkandet Riksintressen i hälso- och sjukvården – stärkt statlig styrning för hållbar vårdinfrastruktur (SOU 2021:71).

13.7 En formaliserad ordning för överläggningar bör införas

Vi delar utredningens bedömning och instämmer i förslaget. Vi har i flera rapporter rekommenderat regeringen att stärka dialogen med regioner och kommuner. Syftet med en sådan dialog skulle vara att stärka samverkan på strategisk nivå, att få en gemensam lägesbild av tillståndet och utmaningarna i sektorn och att få återkoppling på hur statens insatser och verksamheter möter sektorns behov. En analys av utvecklingsbehoven bör vara ett underlag för en sådan dialog. En kontinuerlig dialog kan också bidra till att tidigare fånga upp signaler om de önskade resultaten inte uppnås. (Vård- och omsorgsanalys 2022, I rätt riktning).

Vi har i en tidigare rapport som ett exempel beskrivit hur en nationell uppföljning kan brytas ned på till exempel regionnivå som ett stöd till dialogen mellan staten och respektive region (Vård- och omsorgsanalys 2014, Stärkt dialog för ökad utvecklingskraft – Förslag om en utvecklad hälso- och sjukvårdsdialog mellan Socialdepartementet och landstingen).

Beslut om detta yttrande har fattats av chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren. Tf projektdirektören Daniel Zetterberg har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har tf analyschefen Marianne Svensson deltagit.

För tre år sedan infördes lagen om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar. Lagen ställer bland annat krav på att behandlingarna utförs av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och att personer ska få information om exempelvis väsentliga risker innan behandlingen. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har i uppdrag av regeringen att analysera och följa upp effekterna av den nya lagen. Nu har vi lämnat en delredovisning som ger en bild av estetisk kirurgi och injektionsbehandlingar i Sverige i dag.

Resultatet baseras på en enkät som besvarades av närmare 4 500 personer över 18 år, intervjuer samt statistik om drygt 1 600 verksamheter som anmält till IVO att de utför estetisk kirurgi eller injektionsbehandlingar.

Enkäten visar att sex procent av befolkningen har genomgått estetisk kirurgi och injektionsbehandlingar under de senaste 15 åren. Behandlingarna är betydligt vanligare bland kvinnor än män: 10 procent av kvinnorna har genomgått minst en behandling jämfört med 2 procent av männen. Bland personer som aldrig genomgått någon behandling kan 20 procent tänka sig att göra det i framtiden, framför allt kirurgiska ingrepp.

De flesta har genomgått behandlingen i Sverige, vilket ger svensk lagstiftning goda möjligheter att påverka patientsäkerheten.

Majoriteten, 93 procent, är ganska eller mycket nöjda med sin senaste behandling, även om omkring 20 procent uppger att de drabbades av komplikationer eller besvär.

Det finns en brist på oberoende information om utförare och behandlingar, vilket gör det svårare att avgöra om utföraren efterlever lagstiftningen.

– Den vanligaste källan till information inför behandlingen är utförarens webbplats. Det behöver inte vara fel, men informationen är inte oberoende. Om Socialstyrelsens och IVO:s information om legitimation och registrering hade funnits öppet tillgänglig på deras webbplatser skulle det bli lättare att ta reda på om en utförare uppfyller grundläggande lagkrav, säger Eva Cooper-Hagbjer, utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Genom att granska verksamheter som marknadsför estetiska behandlingar på internet uppskattar Vård- och omsorgsanalys att mellan 8 och 24 procent av verksamheterna inte är anmälda till IVO, trots att de är skyldiga att vara det enligt lag.

– Att verksamheter inte finns i IVO:s vårdgivarregister är problematiskt. Det försvårar IVO:s tillsyn och innebär en risk för att verksamheterna även bryter mot andra delar av lagstiftningen, som ju är till för att skydda personerna som genomgår behandlingar, säger Eva Cooper-Hagbjer.

Uppdraget att följa upp effekterna av lagen om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar pågår fram till december 2025.

Läs rapporten Erfarenheter av estetisk kirurgi och injektionsbehandlingar

Publicerad: 2024-12-12

Synpunkter på enskilda förslag och bedömningar

12.2.2 Ekonomiska konsekvenser av förslaget om ändring i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen samt finansiering

I betänkandet anges att svensk hälso- och sjukvård kostar omkring 30 000 kronor per invånare och år. Den siffran som refereras till avser år 2020 och anges i 2020 års priser. Sedan dess har kostnaden ökat något, och enligt uppgifter i databasen Kolada var motsvarande kostnad omkring 37 500 kronor år 2023, i 2023 års priser.[1]

Vi delar utredningens bedömning att ökade kostnader om 450 000–750 000 kronor bör vara hanterbart för regionerna, men konstaterar att denna summa bygger på att antalet blir förhållandevis lågt och att de som blir aktuella att nyttja hälso- och sjukvården inte har betydligt högre vårdkonsumtion är befolkningen i genomsnitt – en faktor som förstås är svår att veta på förhand. Det vore värdefullt att följa utvecklingen så att konsekvenserna för regionerna kan uppdateras och kompletterande åtgärder kan vidtas vid behov om dessa antagandena visar sig vara felaktiga.

Utredningen resonerar om den praktiska hanteringen av ej folkbokförda personers tillgång till hälso- och sjukvård och tandvård. Utredningen menar att det torde räcka att personen uppvisar ett anställningsintyg som visar att personen är utsänd av Regeringskansliet eller Försvarsmakten, och att det ankommer på vårdgivaren att avgöra om den som söker vård med stöd av de nya bestämmelserna också omfattas av dessa (avsnitt 8.7.5). Vi lämnar ingen synpunkt kring om denna hantering är administrativt rimlig och möjlig, men kan konstatera att det låter som en förhållandevis manuell hantering. Vi uppmuntrar till en mer systematisk hantering som samtidigt möjliggör att antalet personer som får vård enligt den nya bestämmelsen går att följa upp, liksom vilken vård som getts. Vi ser en fördel i att en sådan uppföljningsmöjlighet förs in i systemen från början.

På samma sätt delar vi utredningens bedömning att regionernas merkostnader för tandvården bör vara hanterbara.

Övriga förslag

Vi har i övrigt inga synpunkter på förslagen.

Beslut om detta yttrande har fattats av stf. generaldirektören Catarina Eklundh Ahlgren. Projektdirektören Åsa Ljungvall har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har analyschefen Caroline Olgart Höglund deltagit.

[1] Nyckeltalet ”Kostnad för hälso- och sjukvård totalt (inkl. läkemedel), kr/inv. Direktlänk [hämtat 2024-11-11]: www.kolada.se/verktyg/fri-sokning/?kpis=23765&years=30201,30200,30199,30198,30197,30196&municipals=82304&rows=municipal,kpi&visualization=bar-chart.

Övergripande synpunkter

Möjligheten att rekrytera och behålla personal är central för hälso- och sjukvården och tandvården. En hållbar arbetsmiljö är inte bara viktigt för medarbetare och chefer, utan även för att patienterna ska få en god vård. Vi kan konstatera att kompetensförsörjningen är en central utmaning för hälso- och sjukvården och tandvården. Vi bedömer att utredningens förslag bidrar med verktyg för att stärka kompetensförsörjningen. Samtidigt ger förslagen inte förutsättningar att lösa alla problem som finns inom kompetensförsörjningen. Vi stödjer planen men det kräver att förslagen omsätts i en tydlig styrning och att de olika adresserade aktörerna agerar utifrån styrningen. Vi vill  framföra följande synpunkter.

Flera förslag är i linje med våra tidigare rekommendationer men saknar vissa delar.

I våra tidigare rapporter har vi i flera fall berört frågor om kompetensförsörjning och även lämnat rekommendationer i linje med flera av förslagen i planen. Vi instämmer därför i flera av förslagen. Exempelvis vikten av att se över antalet medarbetare per chef, en bra introduktion, och ett behov av att se över och stärka arbetsmiljöarbetet. Vi har även betonat vikten av att digitala verktyg ska utgå ifrån patienterna och personalens behov. (Se exempelvis I tid och otid, Rapport 2023:5, Vården ur primärvårdsläkarnas perspektiv, Rapport 2023:1, Läget för ledarna, Rapport 2021:3, Långt bort men nära, Rapport 2021:11.)

Vi saknar däremot några perspektiv bland utredningens förslag. Det handlar om behovet av adekvat personalstatistik för att kunna bedöma behovet av personal, ha en adekvat planering och dimensionering av utbildningsplatser. På nationell nivå behöver det finnas tillgång till adekvat personalstatistik både för legitimerad och olegitimerad personal. På regional och kommunal nivå krävs det att det genomförs mer djupgående genomlysningar av verksamheterna för att kunna bedöma kompetensbehovet.  Det handlar också om ett behov av att samordna fördelningen av AT- och ST-läkare så att den motsvarar behovet i alla delar av landet och att säkerställa att fördelningen av ST-platser mellan olika specialiteter är ändamålsenlig. Det skulle exempelvis kunna göras genom ett samlat ansvar mellan regeringen och regionerna. Vi saknar vidare förlag på hur digitaliseringens potential till effektivisering och påverkan på kompetensbehovet kan omhändertas. Det handlar exempelvis om att använda mer funktionella system för informationsöverföring mellan vårdgivare, AI-baserade stöd för diagnosticering och dokumentation, samt att utnyttja potentialen i digitala kontakter. Det finns även andra insatser som kan bidra till att minska personalbehovet, som differentierade arbetssätt, som inte adresseras i planen. Till sist ser vi ett behov av både fler studier samt en generell metod- och modellutveckling, för att bättre förstå utmaningen med kompetens­försörjningen.

Det är positivt att förslaget till en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning både adresserar olika delar i kompetensförsörjningskedjan och att förslagen riktas till alla aktörer som behöver vara involverade i att stärka kompetensförsörjningen. Förutsättningarna för att kompetensförsörjningen påverkas av flera faktorer. Därför behöver insatser genomföras både för att attrahera, rekrytera, utveckla och behålla personal. Arbetet behöver också ske på alla nivåer. Det är nödvändigt att både regeringen, regionerna, kommunerna, och universitet och högskolor genomför insatser för att stärka kompetensförsörjningen.

Förslagen måste omsättas i en tydlig styrning och tillräckliga resurser behöver finnas

Vi saknar till viss del en tydlighet i hur förslagen i planen ska omsättas och hur adresserade aktörer rent konkret ska agera på förslagen. För att nå det tänkta syftet med förslagen i planen är det viktigt att förslagen omsätts i en tydlig styrning. En effektiv styrning kan förenklat innehålla tre komponenter; normering och prioritering, uppföljning och lärande, samt incitament och ansvarsutkrävande. Det innebär bland annat att det är viktigt att det tydligt framgår vad som förväntas av alla aktörer och vilka mål som ska nås. Det kan exempelvis göras genom reglering i lag, förordning eller föreskrifter eller genom riktlinjer. Det handlar också om att ta fram konkreta handlingsplaner för hur målen ska nås både på övergripande nivå och på verksamhetsnivå. I den normerade styrningen ingår även att göra prioriteringar och fördela nödvändiga resurser. Som stöd för prioritering av arbetet krävs behovsanalyser, både på huvudmanna- och verksamhetsnivå.

Det är också viktigt att det sker uppföljning för att ge kunskap om vad som görs i relation till det som förväntas, exempelvis att handlingsplaner följs upp för att kartlägga hur man arbetar med frågorna. Till sist behöver avvikelser från det som är föreskrivet i normer och regler åtföljas av konsekvenser, som sanktioner eller olika former av incitament. Det kan exempelvis handla om uppföljning av efterlevnad av relevanta regler och styrdokument.

Arbetet med flera av de insatser som föreslås i planen kräver att det finns både tid, kompetens och ekonomiska resurser i verksamheterna. Bristande förutsättningar ger sämre möjligheter att arbeta mot uppsatta mål och i förlängningen att de tänkta resultaten uppnås. Vi har tidigare konstaterat att primärvården har bristande ekonomiska och personella resurser (Vård- och omsorgsanalys, 2023, Ordnat för omställning? Rapport 2023:2).

Synpunkter på enskilda förslag och bedömningar

5.2.4 Stärk ledarskapet i hälso- och sjukvården genom ett nationellt ledarskapsprogram

Vi har tidigare rekommenderat att regeringen bör ta initiativ för stärkt ledarskap i hälso- och sjukvården. Samtidigt som det finns fördelar med en nationell ledarskapsutbildning är det också en omfattande reform med hög osäkerhet kring möjliga effekter. Ett ledarskapsprogram kan medföra att cheferna stärks i sin yrkesroll och vara ett komplement till huvudmännens egna kompetensutveckling. Det kan också tydliggöra vilka kunskapskrav som kan ställas på chefer och bidra till en gemensam kunskapsgrund. Samtidigt förutsätter en ledarskapsutbildning att cheferna har tillräckligt med tid att avsätta för att tillgodogöra sig utbildningen. En nationell utbildning är även förknippad med höga kostnader. Vi har tidigare konstaterat att det saknas underlag som stödjer att en nationell utbildning kan ge positiva effekter som står i proportion till den investering som görs (Vård- och omsorgsanalys, 2021, Läget för ledarna, Rapport 2021:3).

Om en nationell ledarskapsutbildning ska genomföras är det viktigt att först identifiera önskvärda resultat och effekter och därefter ta ställning till om en nationell ledarskapsutbildning har potential att realisera det. Initialt bör utbildningen också genomföras som en pilotutbildning som noga följs upp och utvärderas.

Beslut om detta yttrande har fattats av chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren. Utredaren Siri Bokvist har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har analyschefen Caroline Olgart Höglund och projektdirektören Marianne Svensson deltagit.

Övergripande synpunkter

Vi välkomnar utredningens översyn av det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Systemet har en mycket viktig funktion för välfärdssystemet, och utgör bland annat en grundläggande pelare för jämlik vård och omsorg i hela landet.

Utjämningssystemet är komplext och innefattar många och olika sorters verksamheter inom både regioner och kommuner. För att säkerställa systemets ändamålsenlighet och legitimitet krävs att det finns en grundläggande förståelse och transparens för utfallen i modellerna. En central aspekt som vi ser som genomgående i utredningens redovisning är delvis bristande transparens. Det är i delar av betänkandet svårt att få en klar bild över förändringar som föreslås eller resonemang och motiveringar när relevant bakgrundsinformation inte redovisas. För att utjämningssystemet ska vara trovärdigt och legitimt framöver är det viktigt med stärkt transparens, och mer forskning och annan oberoende analys av systemets funktionssätt för att på sikt kunna bidra till bättre modeller i framtiden.

Vi begränsar våra synpunkter till de förslag som särskilt berör våra sektorer det vill säga hälso- och sjukvård, tandvård och omsorg. Vi instämmer i förslagen om de riktade statsbidragen (avsnitt 4), individ- och familjeomsorg (avsnitt 6.7), äldreomsorg (avsnitt 6.8) och hälso- och sjukvård (avsnitt 7.2). När det gäller LSS-utjämningen (avsnitt 9) instämmer vi inte i förslagen, utan anser istället att man behöver ta ett större grepp om hela finansieringen av LSS.

Nedan redogör vi mer detaljerat för våra ställningstaganden och synpunkter på förslagen.

Synpunkter på enskilda förslag och bedömningar

4.2.4 Fyra undantag föreslås från huvudregeln om generella statsbidrag i styrningen av kommunsektorn

Vi instämmer i förslaget om att det behövs tydliga undantag från huvudregeln om generella statsbidrag. Vi anser dock att begreppen särskilda skäl och samsyn bör förtydligas för att det ska bli klart vad som avses i respektive situation.

Vi ser ett behov av en ökad statlig styrning på en rad områden inom bland annat hälso- och sjukvården, där riktade statsbidrag är ett viktigt verktyg i vissa sammanhang. Därför är det viktigt att möjligheten till riktade statsbidrag kvarstår för situationer där det är lämpligt (Vård- och omsorgsanalys 2022, I rätt riktning?).

4.3.2 Kommittén föreslår skärpta beredningsrutiner och utformningskriterier för riktade statsbidrag

Vi instämmer i förlaget om skärpta beredningsrutiner och utformningskriterier för riktade statsbidrag. De kriterier som utredningen föreslår ska vara vägledande vid utformningen av nya riktade statsbidrag är bra. Därtill är det angeläget att den behovs- och konsekvensanalys som utredningen föreslår ska bli obligatorisk kommer till stånd, och alltså att förslaget att Regeringskansliet ska utarbeta formerna för en sådan enligt utredningens material tas vidare. Det är inte givet att det måste bli färre riktade statsbidrag till kommunsektorn, men hanteringen av dessa måste förbättras och bli tydligare.

Utredningens förslag har samma intention som vi förordat i flera rapporter. Exempelvis har vi tidigare sett att det finns skäl för regeringen att både överväga när och hur de riktade statsbidragen används inom vård och omsorg (Vård- och omsorgsanalys 2022, I rätt riktning?). Vi har också framhållit att det är viktigt att det finns en tydlighet vad gäller de förväntade effekterna av olika satsningar, att det finns en långsiktighet och en plan för införande, samt att riktade statsbidrag ska vara möjliga att följa upp ur effektivitets- och jämlikhetsperspektiv (Vård- och omsorgsanalys 2024, Redo för framtiden?). Vi har också sett att de riktade statsbidragen ofta har en svag koppling till principen om vård efter behov och att det ofta saknas en jämförande behovsanalys, där behoven av den aktuella insatsen sätts i relation till behoven av andra möjliga insatser (Vård- och omsorgsanalys 2018, Styra mot horisonten).

4.5 Förslag på riktade statsbidrag att inordna i det generella statsbidraget

Vi instämmer i förslaget om att inordna vissa riktade statsbidrag i det generella statsbidraget. Vi bedömer att de riktade statsbidrag som föreslås inordnas när det gäller utgiftsområde 9 är förhållandevis små och att utredningen verkar ha gjort en rimlig bedömning. Samtidigt vill vi framhålla att det inte är helt transparent hur bedömningarna är gjorda.

6.7.3, 6.8.3 och 7.2.3 Överväganden och förslag

Vi instämmer i förslagen i 6.7.3 (individ- och familjeomsorg), 6.8.3 (äldreomsorg) och 7.2.3 (hälso- och sjukvård), men lämnar följande synpunkter inför fortsatt beredning och kommande utvärderingar och revideringar av systemet.

Vi ser det som angeläget att kostnadsutjämningen kontinuerligt utvärderas och revideras vid behov, både för att säkerställa och förbättra systemets precision samt skapa legitimitet för systemet över tid. Det finns dock en risk med att för stora förändringar mellan utvärderingarna skadar legitimiteten. Det kan exempelvis handla om för stora omkastningar eller fluktuationer likt den vi ser i utredningens förslag om delmodellen för kostnadsutjämningen av hälso- och sjukvård. Det skapar frågetecken kring korrektheten i föregående modell.

Vi ser utredningens förslag som ett steg i rätt riktning, men vi ser också att fortsatt utveckling är möjlig. Vi bedömer att de förslag som föreslås av utredningen är rimliga, men samtidigt är det svårt att avgöra fullt ut på grund av delvis bristande transparens. Det saknas exempelvis underlag från regressionsanalyser och även detaljerade beskrivningar över vilka variabler som testats men som sedan exkluderats från delmodellerna. Det gör att det är svårt att genomgående följa med eller förstå utredningens ställningstaganden. För att utjämningssystemet ska vara trovärdigt och legitimt framöver är det därför viktigt med stärkt publik redovisning av variabler och beräkningsgrunder vid fortsatt utvärdering och revidering av systemet.

I vårt remissvar till den förra genomlysningen av kostnadsutjämningssystemet Lite mer lika (SOU 2018:74) lyfte vi fram att det vore eftersträvansvärt om kostnadsmatrisen för hälso- och sjukvård baserads på statistik om hela den svenska befolkningen istället för data från endast tre regioner. Vi vidhåller denna uppfattning och noterar att utredningen dock framför att det är av ringa betydelse att vikterna hämtas från endast tre regioner. Vi menar att om vikterna istället baseras på samtliga regioner så skulle modellerna bli mer representativa. Det går inte veta hur väl de vikter och modeller som används idag avspeglar sambanden mellan utfall och strukturella variabler i hela landet, och därmed går det inte heller att avgöra om problemet är av ringa eller stor betydelse. Vi ser därför att ambitionen på sikt bör vara att kostnadsmatrisen baseras på samtliga regioner i kommande genomlysningar av kostnadsutjämningssystemet för hälso- och sjukvård.

I förslag 6.7.3 om delmodellen för individ- och familjeomsorg är det otydligt vilken definition som gäller för ingående variabeln barn och ungdomar 0–19 år som lever i hushåll med låg inkomststandard. I förslaget nämns inget om en justering utifrån inkomster från ekonomiskt bistånd, vilket nämns i punktlista på s.429. Utredningen resonerar om att variabeln kan vara påverkbar om ekonomiskt bistånd räknas in i måttet, men det är otydligt vilken definition som faktiskt föreslås av utredningen.

9.4 Överväganden och förslag

Förslagen kan i sig ses som ett steg i rätt riktning och det är självklart positivt att förklaringsgraden i modellen förbättras, men i grunden ser vi LSS-utjämningen som problematisk. Vi instämmer därför inte i förslagen om LSS-utjämningen. Jämfört med exempelvis hälso- och sjukvård eller äldreomsorg där utjämningen baseras på faktorer som är just strukturella, såsom geografiska eller socioekonomiska förutsättningar, finns inom LSS-området inte några naturliga eller legitima utjämningsgrunder. Därför menar vi att man behöver ta ett större grepp om finansieringen av LSS där resurserna exempelvis kan poolas eller att staten tar över finansieringsansvaret i enlighet med det som föreslås i Ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans (SOU 2023:9).

Övriga förslag

Vi lämnar inga synpunkter på de övriga förslagen.

Beslut om detta yttrande har fattats av stf. generaldirektören och chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren. Utredaren Johan Frisk har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har analyschefen Caroline Olgart Höglund, projektdirektören Åsa Ljungvall samt seniora utredaren Nils Janlöv deltagit.

Välkommen till oss som ny styrelseordförande! Berätta lite om dig själv!

– Jag är för närvarande vikarierande generaldirektör på myndigheten Sveriges geologiska undersökning. Tidigare har jag varit generaldirektör för Statens servicecenter och har även en bakgrund från Finansdepartementet och Socialdepartementet. Jag har också erfarenhet från ett flertal statliga utredningar. Min yrkesbakgrund härrör från Statskontoret där jag arbetade både som chef och utredare.

Vad blir ditt viktigaste bidrag som styrelseordförande?

– Jag vill som ordförande arbeta för att styrelsen ger bra återkoppling på de viktiga utredningsuppdrag som myndigheten har. Vi kommer att följa och ge återkoppling på analyserna och utredningsuppdragen och förhoppningsvis även kunna föreslå intressanta ämnen. Det är även viktigt att vi får en bra, kreativ stämning i styrelsen.

Vilka tycker du är de mest angelägna frågorna just nu?

– Den statliga styrningen av vården och omsorgen och hur den ska se ut i framtiden är den mest angelägna frågan just nu.

Till ny ledamot i styrelsen har regeringen också förordnat Ulrika Winblad, professor i hälso- och sjukvårdsforskning vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet.

Från den 7 november 2024 ingår därmed följande personer i Vård- och omsorgsanalys styrelse:

• Thomas Pålsson, ordförande
• Annika Tagizadeh Larsson, ledamot
• Caroline Blomberg-Ohlström, ledamot
• Gustaf Arrhenius, ledamot
• Michael Erliksson, ledamot
• Ulrika Winblad, ledamot

Publicerad: 2024-11-11

Övergripande synpunkter

Vi instämmer till utredningens förslag om en ny socialtjänstregisterdatalag och socialtjänstregisterförordning samt de följdändringar som detta medför, med vissa undantag som vi kommenterar nedan. Vi bedömer att förslagen ger förutsättningar att få in de uppgifter som behövs för att utveckla och förbättra socialtjänsten.

Nedan kommenterar vi vissa av förslagen särskilt.

Synpunkter på enskilda förslag och bedömningar

8.2.6 Uppgifter som får finnas i ett socialtjänstdataregister och 11.4.2 Uppgiftsskyldigheten bör regleras i den föreslagna lagen

Vi instämmer med förslaget men ser en risk med den lagtekniska utformningen. Utredningens förslag till reglering av vilka personuppgifter som får behandlas i ett socialdataregister och av uppgiftsskyldigheten innebär en reglering på tre olika nivåer; det vill säga i lag, förordning och föreskrifter. I 17 § i lagen om socialtjänstdataregister regleras en skyldighet att lämna uppgifter till Socialstyrelsen, och i 6 § i förordningen om socialtjänstdataregister regleras en skyldighet att lämna uppgifter till ett socialtjänstdataregister. Motsvarande reglering avseende vilka uppgifter som får behandlas finns i 13 § lagen och 4 § förordningen. Därutöver ska Socialstyrelsen meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten ska fullgöras. Vi anser att denna lagtekniska lösning skapar en otydlighet och kan upplevas som omständlig för dem som ska tillämpa bestämmelserna.

8.2.7 Det ska finnas en uppgiftskatalog i förordning

Vi instämmer i förslaget till vilka uppgifter som bör få behandlas i ett socialtjänstdata-register. I vår rapport Ljuset på skillnader (rapport 2022:6) prövade vi att samla in vissa av de uppgifter som utredningen nu föreslår ska ingå i ett socialtjänstdataregister. Vi konstaterade där att det var möjligt att samla in uppgifterna, och bedömde att det skulle skapa ett mervärde för uppföljningen och analysen av socialtjänsten om uppgifterna samlades i ett gemensamt register. Vi rekommenderade i rapporten att Socialstyrelsens register skulle utvecklas som grund för systematisk nationell uppföljning och en mer jämlik socialtjänst. Förslagen ligger väl i linje med vad vi tidigare har lyft.

Vi ser även positivt på att ett socialdatatjänstregister får innehålla uppgifter om ställföreträdare eller närstående till brukare, om brukaren så vill. Vid insatser om stöd och service till vissa funktionshindrade eller i äldreomsorgen kan sådana uppgifter vara av vikt för att undersöka om vården och omsorgen är jämlik och om brukaren får förutsättningar att få sina behov tillgodosedda.

Vi vill också framhålla att det skulle vara önskvärt att Socialstyrelsen skapar ett system med organiserade användarkontakter för att utveckla registret. På så sätt kan Socialstyrelsen få kunskap om nya och förändrade statistikbehov, och kan också förankra förändringar i statistiken hos viktiga användare. Vi samverkar gärna med Socialstyrelsen för att se hur vi kan bidra till utvecklingen av registret i syfte att skapa ett så ändamålsenligt register som möjligt.

9.2 Sökbegränsningar

Vi motsätter oss förslaget att urval inte får göras på andra känsliga personuppgifter än hälsa. Det finns en risk för att detta begränsar Socialstyrelsens möjligheter att göra jämlikhetsanalyser mellan olika grupper. Det kan exempelvis innebära att myndigheten inte kommer att kunna göra jämförelser för att se om det finns omotiverade skillnader mellan olika grupper, exempelvis baserat på utländsk bakgrund eller utifrån sexuell läggning. Inom socialtjänsten finns flera andra känsliga personuppgifter än hälsa att göra urval på och som är relevanta för socialtjänsten.

Vi ser också att en sådan sökbegränsning skulle kunna påverka andra aktörers möjligheter att få urval ur socialtjänstdataregister för att göra olika typer av analyser. Enligt förslaget till registerlag för vår myndighet kommer vi att få göra urval baserat på etniskt ursprung, religiös eller filosofisk övertygelse, hälsa, sexualliv eller sexuell läggning (se prop. 2023/24:147 En registerlag för Myndigheten för vård- och omsorgsanalys). Vi kommer att ha stora behov av att få ta del av individdata från Socialstyrelsens register för att utföra vårt uppdrag. Om den förslagna sökbegränsningen för Socialstyrelsen innebär att myndigheten inte kan göra ett urval åt oss baserat på några andra känsliga uppgifter än hälsa så kan den begränsningen påverka våra möjligheter att utföra de analyser som vi behöver kunna göra. Det skulle även kunna påverka andra aktörers möjligheter att göra urval som exempelvis andra myndigheter eller forskare.

11.4.1 Behov av att samla in uppgifter från både offentliga och privata aktörer

Vi ser mycket positivt på förslaget att uppgiftsskyldigheten även ska omfatta privata utövare, eftersom det är viktigt att kunna följa upp även sådana verksamheter.

12.7 En avvägning mellan behov och integritetsrisker

Utredningen anser att kommunerna inte bör ges elektronisk åtkomst till lämnade uppgifter i ett socialtjänstdataregister. Vi instämmer i den juridiska bedömning som ligger till grund för ställningstagandet. Utredningen framhåller samtidigt att det kan finnas anledning att utreda möjligheterna för Socialstyrelsen att, utöver den nationella statistiken, få i uppdrag att regelbundet tillgängliggöra lokala eller regionala statistiska underlag som särskilt riktas mot kommunerna för att möta kommunernas behov på ett bättre sätt.

Vi anser att det är angeläget att Socialstyrelsen på lämpligt sätt återrapporterar de uppgifter som myndigheten får vid inrapportering av uppgifter från kommunerna, åtminstone på regional nivå, och ser detta som en naturlig del av Socialstyrelsens uppdrag.

Beslut om detta yttrande har fattats av ställföreträdande generaldirektören och chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren. Juristen Ulrika de la Iglesia har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har analyschefen Caroline Olgart Höglund, projektdirektören Marianne Svensson samt utredaren Peter Nilsson deltagit.

Enligt patientlagen ska alla ha möjlighet till en fast läkarkontakt på vårdcentralen eller hälsocentralen där man är listad – en kontakt som kan samordna och skapa kontinuitet i vården. Inom vårt regeringsuppdrag att kartlägga befolkningens uppfattning om tillgången till fast läkarkontakt har vi nu publicerat resultaten från 2024 års undersökning. Resultaten baseras främst på en enkätundersökning som drygt 5 300 personer i åldern 18 år och äldre har besvarat.

Ungefär tre av tio uppger att de har en fast läkare och andelen ökar inte

Undersökningen visar att ungefär tre av tio uppfattar att de har en fast läkare. Resultatet är i nivå eller något lägre jämfört med våra tidigare undersökningar 2020, 2022 och 2023.

Cecilia Dahlgren är utredare och projektledare vid Myndigheten för vård- och omsorgsanalys:

– Det är bekymmersamt att andelen som svarar att de har en fast läkarkontakt i primärvården inte ökar. Vi vet att patienter som har en fast läkare har bättre upplevelser av vården än de som inte har en fast läkare. Bland annat känner de sig mer delaktiga i sin vård och uppfattar också att de har en bättre tillgång till vård.

Andelen med en fast läkare är högre i grupper som generellt har ett högre vårdbehov, vilket är positivt. Samtidigt finns det regionala skillnader i tillgång till fast läkare – skillnader som inte kan förklaras av skillnader i behov. Det tyder på att andra faktorer också påverkar möjligheten att få en fast läkare, till exempel att tillgången till specialistläkare i allmänmedicin varierar över landet.

Befolkningens perspektiv är centralt i uppföljningen av omställningen till en god och nära vård

Vi slutrapporterar vårt regeringsuppdrag att följa omställningen till en god och nära vård i mars 2025. Där kommer den här och våra andra undersökningar av hur befolkningen upplever tillgången till fast läkarkontakt i primärvården att vara centrala underlag.

Siri Ståhle, utredare, projektleder uppföljningen:

– Förutom att titta på den regionala hälso- och sjukvården där tillgången till fast läkarkontakt är en viktig grund för omställningen kommer vi också att fördjupa vår analys av kommunernas förutsättningar för att nå målen för omställningen. Vi har exempelvis tidigare sett tecken på att kommunerna tar hand om fler patienter med stora vårdbehov. Det kommer vi att fördjupa i vår slutrapport.

Vår uppföljning av fast läkare fortsätter

Vi fortsätter att följa befolkningens uppfattning om tillgången till fast läkare. I mars 2026 publicerar vi vår nästa delredovisning inom uppdraget, och projektet slutredovisas i maj 2027.

Publicerad: 2024-10-24

Läs rapporten Fast läkarkontakt i primärvården 2024. Behov och tillgång ur befolkningens perspektiv (PM 2024:5)

Alla publiceringar och projekt inom vår uppföljning av omställningen till en god och nära vård.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har enligt sin instruktion till uppgift att ur ett patient-, brukar-, och medborgarperspektiv följa upp och analysera verksamheter och förhållanden inom hälso- och sjukvård, tandvård och omsorg. Det är från detta perspektiv som vårt remissvar tar sin utgångspunkt.

Övergripande synpunkter

I promemorian föreslås att regionerna ska kunna ansöka om ett tillfälligt statsbidrag under perioden 2025–2030, i syfte att stärka effektiviteten i hälso- och sjukvården genom omstrukturerings- eller effektiviseringsåtgärder i verksamheten och dess administration. Med utgångspunkt i promemorian och budgetpropositionen för 2025 uppfattar vi att en delegation ska inrättas för att pröva ansökningar och besluta om ettåriga statsbidrag till regionerna samt att det för dessa ändamål avsätts 250 miljoner kronor årligen.

Vi delar bedömningen i promemorian att det finns behov av effektiviseringar i hälso- och sjukvården. Vi har nyligen analyserat förutsättningarna att behålla det offentliga åtagandet i hälso- och sjukvården och omsorgen fram till 2040. En slutsats är att det kommer behövas kostnadsbesparande effektiviseringar inom hälso- och sjukvården och i rapporten analyserar vi flera breda strategier som kan bidra till det. En strategi är till exempel struktur- och organisationsreformer med fokus på integrations- och skalfördelar för ökad allokativ effektivitet, vilket överensstämmer med inriktningen i promemorian.

Vi instämmer inte i förslaget om en ny förordning i dess nuvarande utformning.

Vi instämmer inte i att förslaget om en ny förordning för tillfälliga statsbidrag är ett lämpligt styrmedel med syftet att påverka effektiviteten i hälso- och sjukvården. Vi ser flera problem med förlaget och ställer oss därför kritiska till förslaget som helhet.

För det första menar vi med utgångspunkt i vår ovannämnda rapport (Vård- och omsorgsanalys 2024, Redo för framtiden?), att de åtgärder eller strategier som kan påverka effektiviteten på mer märkbart sätt och bidra till att på lång sikt klara det offentliga åtagandet är breda och omfattande och kommer kräva långsiktighet av regionerna. Vi har svårt att se hur ett i ekonomiska termer och tidsmässigt så begränsat statligt stöd kan bidra till det. Erfarenheterna från tidigare riktade statsbidrag visar att det snarare riskerar att skapa projektifiering utan att bidra till långsiktig utveckling. Med en så bred inriktning bedömer vi inte att ett riktat statsbidrag är ett lämpligt styrmedel i detta fall. (Vård- och omsorgsanalys 2022, I rätt riktning?).

För det andra menar vi att nuvarande förslag behöver förtydligas, givet att statsbidraget redan har aviserats i budgetpropositionen för 2025. Nedan pekar vi på några punkter i promemorian.

Generellt sett är motiven till de förslag som lämnas i promemorian så kortfattande att det är svårt att fullt ut ta ställning till förslagen. Flera av de nyckelbegrepp som används skulle behöva beskrivas närmare, till exempel ”stärka effektiviteten” och ”omstrukturerings- och effektiviseringsåtgärder”, inte minst för att förtydliga inriktningen på bidraget för regionerna.

Vi menar också att den föreslagna avgränsningen, att bidrag inte får lämnas för åtgärder som regionen får annat statligt stöd för, är svårtolkad. Vi uppfattar att en pågående potentiellt omfattande strukturåtgärd är omställningen till en god och nära vård, där staten lämnar omfattande statsbidrag i syfte att stödja utvecklingen (UO 9, anslaget 1:6 Bidrag till folkhälsa och sjukvård) och där inriktningen är att primärvården ska bli den tydliga basen och första linjen i hälso- och sjukvården (prop. 2017/18:83). Vår analys visar att regionerna uppfattar omställningen till en god och nära vård som avgörande för att resurserna ska kunna användas mer effektivt (Vård- och omsorgsanalys 2024, Redo för framtiden?). Exempelvis kan förebyggande insatser och mer egenvård på sikt minska befolkningens vårdbehov. Omställningen kan på sikt innebära en omstrukturering som påverkar alla delar av hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden finns en uppenbar risk för gränsdragningsproblem om vilka åtgärder som kan förväntas inrymmas i den förslagna förordningen och det aviserade statsbidraget.

Vi vill även lyfta fram att det hade varit önskvärt att ge stöd till regioner och kommuner i samverkan med syftet att stärka effektiviteten i systemet totalt sett. Till exempel har regionerna betonat att bättre samordning och samverkan med kommunerna har stor betydelse för en effektivare resursanvändning (Vård- och omsorgsanalys 2024, Redo för framtiden?).

Delegationen för en effektiv hälso- och sjukvård föreslås få uppdraget att bedöma om regionernas förlag till åtgärder är lämpliga eller om det finns mer ändamålsenliga åtgärder som bidrag bör sökas för, samt att bistå regionerna med analyser av deras verksamhet och ge förslag till effektiviseringar. Vi har svårt att se hur en mindre funktion utan en omfattande analyskapacitet skulle kunna göra sådana analyser och bedömningar, överpröva regionernas egna bedömningar, och dessutom prioritera och ge företräde till de ansökningar som delegationen bedömer i högst utsträckning förväntas bidra till en effektiv hälso- och sjukvård. I detta sammanhang kan konstateras att i budgetpropositionen för 2025 aviserar regeringen både den nu nämnda delegationen och en särskild granskningsfunktion med uppdrag att utvärdera regionerna och granska deras ekonomiska situation. Granskningen ska fokusera på ändamålsenligt resursutnyttjande, kostnadseffektivitet och effektiviseringspotential. Vi menar att det hade varit önskvärt att förtydliga relationen mellan dessa båda funktioner i promemorian, till exempel om granskningsfunktionen ska bidra med analyser till delegationen.

Vi menar att en mer värdeskapande inriktning till exempel hade varit att ge delegationen uppdraget att föra en kontinuerlig dialog med regioner och andra aktörer om förutsättningarna för strategiska förändringsarbeten och hur de kan bidra till kostnadsbesparande effektiviseringar. Vi har tidigare rekommenderat regeringen att förbereda de riktade statsbidragen inom vård och omsorg bättre, genom ökad analys och dialog om utvecklingsbehoven, och med ökad involvering av de som berörs av satsningarna (Vård- och omsorgsanalys 2022, I rätt riktning?).

Vi vill slutligen peka på behovet av bättre uppföljning av vilka resultat statsbidragen ger. I förslaget ska regionernas redovisning innehålla uppgifter om de genomförda åtgärderna och deras totala kostnad. För att stärka uppföljningen menar vi att regionerna bör tydliggöra vilka konkreta mål som finns för en satsning eller åtgärd och vad åtgärderna ska leda till ur ett patient- och medborgarperspektiv. Regionerna bör även redovisa i vilken utsträckning man nått målen samt planen för långsiktigt genomförande eller implementering av åtgärderna.

Beslut om detta yttrande har fattats av chefsjuristen Catarina Eklundh Ahlgren. Utredaren Daniel Zetterberg har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har analyschefen Caroline Olgart Höglund och projektdirektören Marianne Svensson deltagit.